Min relation till Ruben
Jag minns honom inte så mycket men dock lite grand. Han var i mina ögon en lastgammal farfar med en mörk knarrig röst, som liksom darrade fram sina repliker på ekenslang.
En gång skulle jag och min pappa Helge åka och hälsa på honom. Han bodde då ute på landet någonstans i ett ruckel till hus med en snårig trädgård.
På Kungsholmen bodde han ett tag – dit kom jag också med mina föräldrar. Jag var en sex-sju år. Det pratades lite om allt möjligt och vi åt prinsesstårta. Ruben låg och vilade i en kökssoffa. Plötsligt hörde man hans dova stämma – ”liket ligger här..!” Någon hade väl nämnt något om gubben. Typiskt farfar!
När vi senare drog därifrån var jag stormrik – Ruben hade halat upp en hel hundring och gett mig.